Har du någonsin känt den där känslan av att vara totalt ensam i hela världen? Känslan av att stå längst ut på kanten och redo att slänga in handduken för att ge upp allt? Det har jag.
Det här är en text, till barnet jag var.
Jag har somnat ibland och hoppats att vakna som någon helt annan, en helt bättre jag.
Denna gång i livet är det självvalt & med egen vilja.
Ibland känns framgång som något totalt främmande... Känslan av att tvivla på min egen förmåga.
Jag vet att mitt hårda arbete har tagit mig dit jag är idag och det kommer ta mig så långt jag bara vill, så länge jag jobbar för det och ej ger upp.
Mitt i allt så växer en förtvivlan fram inom mig, jag kan liksom inte stoppa den när det väl kommer. Jag antar att det är bra att känna och det är okej att få vara svag. Men, jag hatar att vara svag av saknaden över dig. Är det verkligen Dig jag saknar? Eller är det bara känslan av att bli sedd som din dotter? Sedd av sin egen far? En klapp på axeln som säger, bra vad duktig du är Henrietta, du är i rätt riktning, jag tror på dig. Känslan av att ej ha en pappa som i alla väder står där på fotbollplanens kant i spöregn och säger sparka, spring fortare, se upp, ja, mål, bra jobbat… eller bättre lycka nästa gång.
Jag vet mycket väl att det finns barn som växer upp helt utan föräldrar. Jag vet mycket väl att jag klarar mig mycket bättre utan dig. Mitt liv är mitt. Och där finns inte du. Men, Jag vet att vi går, vi vandrar och står på samma jordklot – vi har samma blod , kött och tårar och trots det så är vi som dom mest okända människorna för varandra. Far & dotter. Dotter & far. Vilket jag aldrig kommer förstå. Du är som död, fast levande, levandedöd.
Det känns som en kniv rakt in i hjärtat när jag vet att du ej ser mig, för det jag gör och är.
Hur hårt jag jobbar för att få allt jag någonsin tidigare endast kunnat drömma om.
Och jag vet att jag är närmare nu än någonsin. Det glädjer mig, och samtidigt som det gör ont att ej få möjligheten att dela min glädje med dig.
Jag fick häromdagen höra att ens förälder hade dött.
Då tänker jag på dig. Gång efter gång. När kommer det hända dig? Eller har du redan dött? Ja, du finns ju inte? Det är dumt att väcka den björn som sover, fast jag många gånger försökt.
Den värsta känslan jag har i kroppen är att få samtalet som med darrande röst säger till mig ” din pappa har dött ”... känslan som uppstår när jag vet att det kommer ske utan att får säga dig att jag är tacksam.
Utan dig skulle jag ej vara så driven, modig, ”gammal för min ålder” ha många järn i elden och heller aldrig ha tron att lyckas med vad jag vill efter att jag som redan litet barn var på djupaste botten.
Och mycket är tack vare att du visade din onda sida. Tack för att du visade mig den person som jag aldrig kommer att vilja bli. Tack för att du visade mig i tidig ålder hur man inte ska bete sig.
Tack för min styrka.
” Sometimes I wish you saw me now”
//Henrietta
0 kommentar(er)
