Hur förklarar du för någon att du mår dåligt, vågar du göra det?
Snart börjar skolan igen och jag minns att skolan var en fristad samtidigt som det kunde vara ett helvete.

Jag var den tjejen som satt ihop med min tvillingbror trots det var vi extremt olika. Han var klassens clown och jag var tapetblomman. Brorsan kunde synas, höras och få alla rätt på proven. Jag var tyst, blev generad, fnissade och hade det enormt svårt med inlärning som barn. 

Inför skolstarten tror jag det finns många barn och ungdomar som längtar och andra inte tills allt drar igång igen till hösten...

Som barn minns jag känslan av att ha gått upp en klass, precis som om jag vuxit flera centimetrar under sommarlovet. Upplevelsen av nystart och en inre drivkraft.

Snabbt därtill när skolan börjat gömde jag mig bakom en stark fasad som ingen någonsin kunde trott fanns där. Bakom min fasad gömde det sig den största rädslan som fanns där. Jag minns att min tvillingbror aldrig lämnade mig ur sikte. Han höll alltid mitt lillfinger, längre bort än så vågade han knappt lämna mig. Om jag inte fanns i sikte var han rädd att hotet hade blivit sant. Att jag hade blivit kidnappad.

Det många inte vet från min barndom är alla dessa hot jag och mina bröder levde med. Allt från att aldrig mer få träffa min mamma igen till att vi skulle bli kidnappade.
Varje dag i skolan var en kamp. Rädslan över att mamma inte skulle vara hemma när vi kom hem från skolan.

När min mamma och pappa hade skilt sig träffade mamma en man på nätet som jag minns att jag inte kände tyckte för redan från början. Ni vet uttrycket "barn vet alltid bäst" levde jag med länge. Vi försökte övertala mamma men allt som verkade så himmelskt och förälskande förvandlades framöver till helvetes år som satt spår i mitt liv idag.
--

Vid skolstart pratar man ofta om mobbing och att det kommer finnas de elever som blir utsatta för det. Jag blev bara mobbad en gång på lågstadiet när jag bodde i Vika som liten... "bara" den händelsen har satt spår i mig i dag. Jag minns osäkerheten som dök upp i min kropp.

Jag kan inte ens tänka mig hur det är för de elever som ständigt varje dag mobbas och utsätts för kränkningar utav jämnåriga elever på samma skola.

Att förklara mobbning brukar ofta vara en del av skolgången som många känner till.
Att känna sig pressad att varje dag gå till en byggnad som kallas skolan. Där man dag ut och dag in är rädd för alla konsekvenser. Ingen dag är den andra lik samtidigt som man vet vad som kan vänta en. Stryk. Hot. Fight. Retad. Tårar. Ilska. Besvikelse. Rädsla. Känslan av att vilja ge upp.

Jag brukar kunna beskriva mobbning som en liknelse när jag ska förklara hur jag upplevde det att gå till skolan och aldrig veta vad jag skulle mötas utav i vardagen...även fast jag visste. Något kaos skulle urarta sig, men vad. Det fick jag se.

Inget barn eller elev ska någonsin känna, vara med om, uppleva eller vara rädd för att gå till skolan. Alla barn och ungdomar har rätt att lära sig och utbildas för att längre fram i livet kunna försörja sig.

Vi alla vuxna behöver bli bättre på att öppna upp konversationer om dysfunktionella familjer, händelser och mobbning. Alla har rätt till en trygg uppväxt utan tystnad, skam och tabu!

- Vackra Maskrosbarn, jag ser dig och jag finns för dig.

/Henrietta Lysén