Det är redan svårt som det är att växa upp. Tankarna om vem man är, vill vara och "borde " vara eller bli. Att tränga sig igenom sin barndom som maskrosen genom asfalten är inte någon vem som helst bara gör, det kräver ett hjältemod och överlevnadsinstinkt.

I grundskolan pratade vi ofta om "the survival of the fittest" och innebörden i de orden, vem som är den mest anpassade. Aldrig slog det mig att vi alla är överlevare av vårt egna bagage, att vi alla är en produkt av vad vi upplevt och att jag kan vara den som överlevde maskrosbarndomen.

Det tog många år innan jag fick insikt i vad det innebar att ha en så kallad "trasslig" barndom och det tog mig lika lång tid att inse att jag inte var ensam. Inte för att jag inte visste att andra hade det uruselt hemma, värre än mig många gånger. Men jag förstod inte att vi delade liknande känslor om skam och skuld. Så många gånger jag kände mig missförstådd för att jag lät mitt barndomskaos urarta i aggressioner och utbrott många "normala" familjer skulle ha kallat för psykbryt.

Jag slogs, sparkades och skrek. Precis som mina föräldrar fast med och mot dem och min syskon. Det var inte jag, egentligen. Det kändes aldrig som det och jag vet att det inte var det. För mig var det en kamp mot min egen osäkerhet och min otroligt låga självkänsla. Jag var killen i klassen som hade starka åsikter men endast så länge jag fick medhåll. Jag var även den ambitiösa killen som presterade utöver min egentliga förmåga och jag mätte min framgång i mina betyg vilket resulterade i att jag gömde mig bakom fasaden av herr duktig-Kalle.

Överlevare är vi alla av vårt bagage men jag kan bara vara stolt över min egen väg. Att jag - oavsett hur otaligt många vägar jag har vandrat snett på, halkat, snubblat och ramlat runt på i jakten på min person och självkänsla - har blivit en person jag är stolt över.

Ibland skäms jag för saker jag gjorde när jag bara var barnet och jag kan komma på mig själv om att vilja trycka ansiktet i en skämskudde för saker jag sagt. Men när allt ändå kommer kring vet jag att det var barnet som inte fick vara barn och att mina handlingar inte var vad jag hade valt om jag hade vetat bättre.

Idag är jag nöjd med min prestation, eller ja nöjd.. jag är otroligt stolt över mig själv. Jag har brutit mig loss från fängelesehålan på solrosön där jag trodde alla hade det fint hemma, en familj av bara leenden och kärlek. Jag har flugit likt maskrosfröet till en plats i livet där jag får blomstra och vara en grann och stolt maskros. Med ärr som visar på erfarenhet och med kärlek att ge och dela.

Det är inte fult att vara ett maskrosbarn. Tänker jag efter är vi alla ändå något av en maskros. Vi har alla överlevt det värsta vi har varit med om i våra liv.

Se till att blomstra och var stolt. Stolhet är viktigt för framgång och självkännedom.

// Sebastian Lysén