Hur är man barn och vuxen på samma gång?
Jag skulle säga att det var som konsten att andas och att hålla andan samtidigt.

Så var det för mig.
Jag lärde mig snabbt att ta hand om det mina föräldrar tog hand om tidigare.

För att ta mig in i känslan - i den tid jag aldrig var barn, vill ta dig tillbaks till mitt 8 åriga jag.

För mig var det inget konstigt att det var bråk hemma, för jag visste ju om det var lugnt nu, så var det bara lugnet före stormen. Bråket kom oavsett vilken dag det var. Det bråkades om allt från småsaker till saker jag inte förstod hur man kunde säga till varann. Till de personer man ansåg att man älskade.

Jag var ständigt på vakt. Rädslan. Modet jag fick lov att bygga upp inuti mig för att orka med.  Osäkerheten om dagen skulle vara svart eller vit. Det fanns inget mellanting. Om det verkade lugnt så var det endast för att inget utåt skulle få syn eller lägga märke. Jag visste att mörkret fanns där. Men det visste ingen utifrån.

När jag var 8 år så valde mina föräldrar att skilja sig. Tack och lov.

Konsten att andas och vilja hålla andan samtidigt kom som en tanke hos mig när jag var 10 år.

Jag och min tvillingbror gick för att hämta tvätten i tvättstugan. Det var vi vana att göra. Det gick liksom på rutin. Prioriteringar. Rena kläder. Hjälpa till hemma. Handla. Städa. Bära. Ansvar. Stort ansvar.

Det var en lång uppförsbacke till grannhuset där tvättstugan fanns.
Jag minns att jag frågade min bror varför vi alltid fick lov att göra saker som inte mina närmsta vänner gjorde. Om de skulle hjälpa till att plocka ut ur diskmaskinen, så fick de kanske en 20-lapp. Varför handlade jag mat, lagade, städade, tvättade utan en enda 20-lapp? Vad är det för skillnad på mig och mina vänner?

Jag minns att jag visste allvaret i att ta hand om hemmet.
Jag visste att det var mitt ansvar att hjälpa till hemma.
Jag visste att mamma inte orkade lika mycket som förut.
Hon mådde dåligt vad jag minns.

Jag visste att jag ville hjälpa till, samtidigt som jag hatade att vara vuxen.
Det fanns många gånger jag inte förstod samtidigt som jag visste svaret.

När jag frågade min bror så ifrågasatte han aldrig mig.
Han kände med mig.

Med ett fejkat leende var jag oftast glad.
För att skydda min familj.
För att ingen skulle förstå ansvaret jag axlade.
För att ingen i skolan skulle fatta hur jag egentligen hade det.
För att ingen någonsin skulle fråga vad det var med min pappa.
För att ingen skulle fråga varför mina föräldrar skiljts sig.
För att ingen skulle fråga varför jag aldrig bodde hos pappa.

Jag valde att andas och hålla andan när jag behövde.
Men tvättstugan blev en av min fristad, jag lärde mig att vika lakan och handdukar fint.

I dag är det min specialité.
Jag tycker om att vara i tvättstugan.
Där finner jag lugn och tränar på att andas, lugnt och varva ner.

Konsten att vara barn och vuxen samtidigt var en svår lärdom.
I dag är det min styrka.

#VACKRAMASKROSBARN #JAGÄGERMINSTORY

/Henrietta