Senast jag  har ett minne från att stå på dessa stenar som formar torget i Falun var den dagen då jag fick ta på mig den vita mössan med stolthet, jag tog studenten. '

Det var bland den största dagen i mitt liv. Jag tog steg ut i vuxenvärlden, på riktigt. Som alla andra.

Nu står jag här 5 år senare som studerande entreprenör, på samma stenar.
Jag stannar upp, känner efter och trots de kalla vindarna och blåsten som skulle kunna få mig att snabbt velat gå innanför dörrarna, stannade jag kvar. Tog tid för reflektion.

Jag kunde inte hålla leendet borta speciellt länge. Det var en sådan otroligt mäktig känsla som fyllde bröstet. Jag hade nyss sagt hejdå och på återseende till hon som jag kallar *min* gruppledare. Nästan 13 år senare lunchar jag med kvinnan, min hjälte, för att säga tack och berätta att jag gått vidare i livet. Hur otroligt mycket min tid i gruppverksamheten inom socialtjänstens regi har betytt för mig. Som 11 åring deltog jag i en grupp med andra barn som levt i någon typ utav missbrukarhem.

Jag berättade för henne att denna lunch var ett kvitto på att hon gör ett bra arbete.
Jag har i tidigare inlägg smutskastat socialtjänsten i ett familjemöte där jag dessvärre haft riktigt med otur. Men jag vill berätta för er alla att det även finns de som jag kallar för hjältar! Anne-Marie Nilsson på Dialogen i Falun är min.

Ska jag promota något i mitt liv är det att söka hjälp, speciellt gruppverksamhet där man får träffa andra barn/ungdomar/vuxna. Oavsett vilken ålder du är i, vad du än gör idag eller om du skäms över att söka hjälp - kan jag med handen på hjärtat säga att det är det absolut bästa jag gjort för mig själv. Och även min framtid.

Tänker jag steget längre, utanför "jaget" så kommer eventuellt även jag vilja skapa en familj, något som jag i framtiden kommer kalla *min familj* där jag är beslutsfattaren och förebilden för de kids jag tar till världen. Då vill jag kunna stå rakryggad, strongt och se tillbaks på mina val i livet och säga: jag gjorde så gott jag kunde, med det jag hade! Och tack vare de val jag tog då har vi kommit dit vi är idag. Jag ska se in i mina framtida kids ögon och stolt säga *jag finns för dig*.

Jag tackar faktiskt mellan varven min pappa, min mamma och min barndom för alla lärdomar jag fått. Även fast många kanske inte tror att jag tackar, så gör jag det. Jag kanske inte säger det högt, men varje morgon när jag vaknar och varje natt kommer tankarna av tacksamhet till mig. Det är ingen idé att ångra något, jag kan inte ändra på saker som redan är förbi. Jag tackar inte för de händelser och situationer jag utsattes för, jag tackar för den enorma styrka jag fått tack vare allt.

En dag tänker jag ta med min framtida familj tillbaks till den plats jag växte upp på.
Vi ska stå här på dessa stenar och jag ska berätta för dom var tacksamhet och styrka kan komma ifrån. Jag ska lära dom att vara tacksam till de små saker till stora saker som händer i livet. Så gott det går.

Allt i livet är inte valbart eller tacksamt.
Jag ska lära min familj att livet är orättvist.
Jag ska berätta om den lilla flickan Henny som växte upp under svåra förhållanden och hur hon gjort för att skapa lycka inombords och blev grundare till ett imperium för förändring i världen.

Allt går.
Lev för dina mål.
Glöm inte bort att reflektera.
Andas.
Skratta.
Gråt.
Skrik.
Res.
Se världen.
Tacka dig själv.
Uppskatta.
Njut.

//Henrietta Lysén #vackramaskrosbarn