Alla gånger jag fick skämmas.
Att se sina föräldrar skrika till varandra på en camping där grannarna är nerbäddade innanför en enkel tältduk, där ens far bokstavligt talat sliter ens mor över gräsmattan fullt berusad. Att springa efter, runt om och skrika sluta, det är ett av mina värsta minnen. Som jag skämdes.
När inte familjeidyllen kunde speglas av den fina villan i byn vi bodde och det dysfunktionella blottades för den som än ville åskåda. Ja, och att bara se på är för den delen många duktiga på, titta och prata om – tänk om fler hade pratat med oss, barnen till de berusade vuxnas tyranni. Jag minns alla gånger jag bara ville försvinna, inte för att jag egentligen förstod hur fel något var, utan bara för att skammen tog över.
I min barndom var det verkligen så, skammen som tog över. Inte för att någon sa åt mig att jag behövde skämmas, men någonstans lärde jag mig att se mer än många andra och jag läste människor väldigt enkelt. Många gånger tror jag att jag skämdes bara för att jag trodde andra såg mer än de gjorde och för att jag antog att de visste mer än jag önskade.
Jag skämdes för att ingen annan hade det som oss och jag trodde, som vilket maskrosbarn som helst, att vi var de enda maskrosbarnen i hela världen. Jag säger det igen, tänk om någon hade talat med mig, förklarat och sagt att det inte var rätt men också att det inte var mitt fel. Då hade jag inte behövt förlora så mycket trygghet och självkänsla i skammen. #vackramaskrosbarn #aldrigmertabu #instagramstory #skamfrivärld#storytelling
0 kommentar(er)
