Henrietta 3 år, Gotland semester med familjen.

--
Varför var det en sådan tabu och skam att prata om att jag levde i ett missbrukarhem? När jag tänker tillbaks på det barn jag en gång i tiden var, så gör de

t ont i mig. Fruktansvärt ont. Det söta lilla barnet som förtjänade det allra bästa, varma kramar och medkänsla.

Gnistan som tänds i mig är att dagens barn inte ska behöva gå igenom livet med den skam som jag gjorde när jag var liten. Ännu idag 23 år senare finns det hemligheter jag knappast berättat för någon mer än min familj. Men dagens barn ska inte behöva bära på några hemligheter, böja huvudet och känna sig annorlunda. Idag ska dagens barn som är vår framtid gå med huvudet högt, våga tala och känna gemenskap... idag är det tyvärr mer vanligt att leva i missbrukarhem än inte...

Jag skriver för alla dessa barn som ännu inte fått upprättelse. Alla barn som lever i ett missbrukarhem idag.

Det är så många barn inatt som kommer att somna med kudden över huvudet, tryckt mot öronen för att slippa höra skrik i form av försvar och gråt från slagen som försiggår utanför sitt barnrum.

Det är flera barn som kommer somna med omättade magar för alkoholen tog över när föräldern kom hem, som nu ligger  däckad och somnat innan barnet hunnit få i sig mat.

Ikväll kommer det finnas barn som fått tagit stryk innan läggdags, som gömmer sig under täcket och drömmer sig till en annan värld.

Det kommer finnas barn som somnar till en förvirring av rätt och fel, som just blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Det kommer vara barn som låser in sig på toaletten och torkar blodet från ansiktet efter slagen, som dagar efter kommer att bråka med andra barn i klassen: för den tror ju att sanningen är så - att slå sig fram igenom livet.

Det kommer vara barn som aldrig vågar somna, för att verkligheten kommer ikapp och kontrollbehovet tar över.

Det kommer finnas de barn ikväll som rymmer hemifrån för att trycket hemifrån blir för påtagligt och verkligheten är helt enkelt för hemsk att leva i, i hopp om att gräset är grönare på andra sidan.

Det kommer finnas barn som drömmer mardrömmar och får sömnproblem.
Som är rädda för sitt eget hem, sin verklighet i livet.

--

Alla dessa barn finns där ute och jag skriver för dom!
De som ännu inte fått sin röst hörd.

Det gäller att vi som vuxna uppmärksammar detta, för dessa barn existerar igår, idag och i morgon. Att tala om hur det påverkar barn att växa upp i ett missbrukarhem är lika viktigt som att lära sig HLR i skolan.

Om inte livsgnistan finns - varför ska man då lära sig HLR?
Dessa barn behöver dig som vuxen. Du som arbetar med barn och ungdomar har varje dag med 99% mött någon utav dessa barn som nämnt ovan. Genom att tala öppet om detta samhällsproblem och hur man kan göra för att underlätta: kommer framtidens ledare; dagens barn och ungdomar få en värdig framtid!

Läs mer om detta under: utbildningen "Se mig" 

Vackra Maskrosbarn, du är aldrig ensam.

/Henrietta Lysén