För fem år sedan för första gången, bröt jag tystnaden.
Jag lyfte på locket på den kokande kastrullen som egentligen kokat över för längesen.
Det krävdes mod att våga tala och spräcka hål på hemligheten. Min pappa var alkoholist och jag hade vuxit upp i ett missbrukshem. Jag var omedvetet medberoende. Jag förstod alltså inte att leva i ett missbrukshem var osunt... först den dagen jag tvingades in i terapi som 10 åring.
Sommaren efter jag tog studenten gjorde jag något som jag aldrig trott mig själv göra. Vara den första i familjen som bröt tystnaden. Skammen. Tabun. Jag fick ögonen på mig och ibland dumma ord. Jag visste att det jag hade och säga var viktigt.
För mig själv. Men också även för andra i liknande situation. Jag ville sluta skämmas, jag ville börja leva och börja om på nytt. Göra en nystart för mig och min framtid.
2010-09-06 var jag med i Pralin tidningen i Dalarna som skickas ut en gång i månaden till de som prenumererar. Jag fick äran att bli intervjuad. Väldigt fort tackade jag ja utan att hinna tänka efter. Vad skulle min familj säga? Vad skulle alla i Falun/Dalarna säga? Det sket jag i.
Artikeln som jag var med i kan du läsa nedan.
Då var jag 17 år:
ARTIKEL:
Är man liten och har en förälder som dricker för mycket är det lätt att
känna sig ensammast i världen. Henrietta, som nu har blivit 18, vet hur
det är.
- Jag kände mig ofta dålig. Som om det var mitt fel...
För Henrietta blev en stödgrupp med andra barn i samma situation ett
viktigt steg på vägen.
Nu vill hon hjälpa andra unga att stärka sin självkänsla och sitt
självförtroende.
När man träffar Henrietta idag är det svårt att se den lilla rädda och
blyga tjej hon en gång var. Hon strålar av positiv energi och har mycket
på gång. I våras tog hon studenten efter tre år på friskvårdsprogrammet i
Falun och numera bor hon i Stockholm.
- Nu känner jag mig trygg med mig själv, säger Henrietta.
Men vägen hit har inte varit lätt. För barn som har missbruk i familjen
blir tillvaron ofta skrämmande, obegriplig och otrygg. Under sin uppväxt
har Henrietta varit med om saker som många vuxna aldrig behöver kommer i
närheten av.
- Det har varit riktigt tufft. Jag har egentligen inte känt mig som ett
barn sedan jag var jätteliten, säger hon.
Redan i förskoleåldern hade Henrietta koll på att det fanns något vuxna
drack som de blev annorlunda och konstiga av. Hon upplevde sin pappa som
en helt annan person när han var berusad.
Som hon minns helgerna på den tiden, började det alltid bra, med
fredagsmys och något extra gott att äta. Men efter ett tag, när syskonen
krupit upp i tv-soffan, höjde de vuxna ute i köket rösterna. Skrik. Tårar.
Bråk.
- Jag kommer ihåg att jag ofta försökte gå emellan och ställde mig och
skrek "sluta!", berättar Henrietta.
Rädslan och den totala hjälplösheten är känslorna hon inte glömmer.
- Jag var så rädd för pappa. Jag visste aldrig vad han skulle göra.
När Henrietta var i 8-årsåldern skildes hennes föräldrar. Familjen gick på
samarbetssamtal i kommunens regi.
- Det fungerade inte alls. Man fick bara ont i magen av att gå dit.
Henrietta tyckte att de vuxna inte lyssnade på henne och hennes syskon.
Pappa skulle inte dricka när barnen var hos honom och det sa han att han
inte gjorde.
- Han ljög och det visste vi barn. Men ingen trodde oss. Jag kände mig
totalt kränkt och nedtrampad. Än idag känner jag en ilska. Det var
helsjukt. Deras jobb var ju att hjälpa oss barn, men det gjorde de inte.
Ett par år senare, när hon var elva, började Henrietta i en tjejgrupp på
Dialogen, en del av socialförvaltningens verksamhet. Här träffades barn
med föräldrar som hade problem med alkohol eller andra droger. Det vara
mammas idé att Henrietta skulle vara med i gruppen, men själv var hon
skeptiskt efter sina tidigare upplevelser. Dessutom skämdes hon.
- Jag tyckte att det var mitt fel att jag hade en pappa som var
alkoholist. Jag hade inga kompisar som behövde gå iväg och prata om
problem och jag kände mig ofta… dålig. Självklart visste man att andra
också var i samma situation, men det var ändå väldigt skamligt. Inget man
pratade med klasskompisarna om. Jag grät när jag skulle gå iväg till
gruppen. Men när jag väl var där kände jag mig trygg.
Så här i efterhand kan Henrietta se att gruppen hjälpt henne mycket.
- Jag har haft både dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Men i
gruppen kände jag att jag inte var ensam. "Det är inte bara jag". Jag fick
en annan syn på livet. Gruppen förändrade mitt liv till det positiva.
- Jag fick hjälp att förstå att jag inte valt. Det var inte mitt fel. Jag
är jag och det är inte jag som dricker.
Henrietta konstaterar att ju äldre man blir, desto lättare blir det för
barn till missbrukande föräldrar att säga att "jag struntar i honom eller
henne."
- Men det är så mycket bättre att bearbeta. Inte precis då, kanske. Men
efteråt är det skönt.
Henrietta kände att hon fick en väldigt nära kontakt med de andra i gruppen.
- Vi delade något som ingen annan kan förstå. Man vet att de varit med om
att känna samma rädsla.
Visst kan det vara bra att ensam gå och prata med bara en vuxen också.
- Men när man är tillsammans med andra barn så pratar man samma språk.
Uttrycker sig på samma sätt.
Henrietta önskar att alla i samma situation fick chansen att vara med i en
sådan här grupp.
- Alla vet nog inte ens om att möjligheten finns.
Tjejgruppen var en vändning i Henriettas liv. Dansen var en annan.
- Jag började dansa disco när jag var elva. Sedan blev det pardans och
tävlingar med min bror, berättar Henrietta.
Det var dans sex gånger i veckan, tävlingar varje helg, gemenskap och
framgångar.
- En riktig lyckoperiod i livet, konstaterar Henrietta.
Men första året på gymnasiet kom det en smäll till. Henrietta skadade knät
så allvarligt att det var slutdansat på tävlingsnivå. Det krävdes en tuff
rehabilitering.
- På något sätt gjorde det mig starkare. Efter att dansen försvann måste
jag verkligen börja tro på mig själv. Inse att jag kan lyckas med saker,
säger Henrietta.
När det var dags att starta UF-företag i gymnasiet, såg Henrietta och en
kompis chansen skriva om självförtroende och självkänsla, med utgångspunkt
i egna erfarenheter. Det blev en bok.
Tanken var att hjälpa andra unga att känna sig trygga och säkra i sig
själva och inse att de inte är ensamma om hemska eller bra saker som händer.
- Vi vill få barn och ungdomar att förstå att deras problem inte är något
att skämmas över och att de ska våga be om hjälp när det behövs.
Henrietta känner oerhört starkt för de frågorna och vill fortsätta jobba
med att hjälpa och stötta ungdomar på olika sätt. Hon om någon vet hur
viktigt det är med förebilder.
- Jag vill använda mina erfarenheter till att hjälpa andra. Hur det än är,
har jag lärt mig jättemycket av det som hänt.