Sömnlösa nätter med många tankar. 

Jag känner mig fri, samtidigt ledsen. 

Jag kan inte sova, mina tankar snurrar till tusen. Ikväll hade jag en alldeles underbar terapi i gruppen jag går i. Vi arbetar med spegling och, wow! Ikväll blev jag verkligen sedd för den jag är. Jag delade hur jag mått de senaste veckorna, på ren svenska har det varit åt helvete. Aldrig trodde jag att bearbetning skulle bita så hårt i mig som det faktiskt, gjort. Ikväll fick jag ett kvitto på hur otroligt stark, modig och bra jag är genom att våga vara mig själv, i min egen sårbarhet för den person jag faktiskt är. 

Hade det inte varit för att jag är lite mörkrädd och klockan är 03:43 hade jag tagit en skön lång promenad. 

Tankarna och stoltheten ekar i mitt hjärta. Jag känner slagen tydligt mot mitt bröst, känner hur magen långsamt andas djupa andetag, illamåendet sitter i magen, musiken spelas lugnt i mina öron. Aldrig trodde jag att denna dag skulle komma. Du har erkänt att Du försummat oss. Du vill återskapa kontakten, nu innan det är försent. 

Ska jag våga tro på vad dina händer skrivit i brevet? Kommer orden från dig eller har någon hjälpt dig? Ska jag skratta eller gråta? Sanning eller osanning? Det kvittar. 

Jag har fått svaret jag länge aldrig trott jag skulle få. Just nu känner jag mig fri som en fågel samtidigt som jag känner mig alldeles förlamad på handling. Sömnen är som bortblåst. Behov av att sova finns inte. Livet. Nuet. Min allra käraste bror snarkar sött tätt intill. Vad glad jag är över att ha honom i mitt liv, jag kommer aldrig tröttna på att tjata ut orden om hur mycket han betyder för mig. 

Du skrev ett handskrivet brev till oss, Pappa. Jag hoppas att det var ord som nuddade ditt hjärta. Mina tårar kom som ett brev på posten när jag läste dina ord. Varför. De är många. 

Tacksam är jag, samtidigt som jag inte vet vad jag känner. Ord mot ord. Handling mot handling. 10 år av kämpande att få uppmärksamheten gav sig i att jag som 22 åring tog mitt ansvar för mitt framtida liv och satte foten i terapi. Förens jag släppt min skam och skuld, vågade du komma nära. Förens jag satte stop i telefon den där kvällen, tog du dig mod att skriva brev till oss där du beskrev att du vill oss väl , du har försummat oss och om vi ville skulle du vilja åtgärda det så gott du kan. 

Jag vet inte om jag är redo att ringa dig , eller heller skriva brev som jag så många gånger som barn gjort. Jag vet inte om jag är redo, ännu. 

En sak jag lärt mig genom allt, är att allt har en början och ett slut. Man kan alltid utvecklas. Och grunden till det är acceptans. 

#DeterminationISGreatness 

/Henrietta